Det här är en av de godaste saltlakrits-sorterna som finns. Jag gillar verkligen salmiak med mycket sälta, dvs natriumklorid. De här liknar Zorro-godisarna från förr, synd bara att de är så små.

Det finns en påse också, men om jag minns rätt så är den inte riktigt lika god. Om jag minns fel betyder det att jag inte smakat den.

Såg en ny Haribo-påse idag som jag ville prova – Salty Sailor. De var ganska mycket som Salmingar, men i andra former. Försökte verkligen känna efter om smakerna skilde sig åt något men det var svårt. De är kanske inte riktigt identiska, men nästan.

Sjöstjärna, delfin, fyr, segelbåt.

På Bokmässan i år var det många förlag som gjorde reklam för sina böcker med hjälp av tablettaskar har jag fått höra. Kul och bra idé. Dels för att jag gillar tablettaskar, dels för att formatet får askarna att se ut som miniböcker. Det är inte nytt med tablettaskar som reklamprodukt, men det är roligt när tablettaskarna får symbolisera det som de gör reklam för på ett bättre sätt snarare än att bara vara en ask med en banklogga på eller så.

Här är Cirkeln-askar! Sara såg till att jag fick dem skickade till mig. Snällt! Hennes och Mats bok är en välförtjänt framgångssaga. En välskriven och spännande berättelse om häxor och tonår. Bland annat. Då passar salmiak bra som läsgodis!

Latheten när det kommer till uppdateringar på Godisbloggen är ju slående, men det kan inte hjälpas. När Haukan häromsistens tipsade om Jymy tänkte jag ge snabb respons. Att de är bra, minilakrisal-esque. Men av detta blev intet.

Jag gillar Halva och jag gillar att Sega råttan i Umeå har Halva i olika former. Bland billighetslösgodiset framför allt. Saltpastillerna, gorillor, maskar och mentoliga bilar. Men även askarna och påsarna med stora salmiakromber.

Haribo har gjort sin tolkning på saltpastiller för tax-freemarknaden, Vikingepastiller.

Lakritsfestivalen i Stockholm växer och de har en fin blogg där man läsa olika roliga saker, till exempel att Troll-Gotts lakrits-Ufon vann Salmiakki Finlandia Award 2011. Salmiakki Finlandia Award! Haha.

“Arrangör för denna årliga tävling är Finlands Salmiakförening som för trettonde året hyllade saltlakritskulturen. (…) Årets diktatoriska domare var sedan den kända serietecknaren Juba Tuomola, skaparen av den populära serien Vivi och Wagner. Hans val av Lakrits Ufo som vinnare underströks av publiken som också hade röstat på samma produkt. Hans motivering var: ”Lakrits Ufon har verkligen en riktigt stark saltlakritssmak, upplevelsen är kraftfull från början till slut och den passar också bra i munnen”.”

Lakritsfestivalen pågår 9-10 april, på hotell Norrtull i Stockholm.

Nu har jag provat salmiakkolan som prisade så på Lakritsroten. Och visst var den god! Först en gräddig hemkokt kolasmak och så salmiaksalt efter det. Men 30 kr för en bit är lite väl dyrt. Den tog ju slut så fort.

Åh, det här är årets bästa julkalender tror jag. En salmiakkalender från finska Halva. Den vill jag ha. Halva är så himla bra på att göra saltlakrits. Tyvärr har de slutat med sina chili-batmans (batmän?) men deras saltpastiller och salmiakromber är fortfarande jättegoda men svåra att hitta tyvärr.

Förra gången jag letade den här affären hittade jag den inte. Odengatan är ju så lång och jag orkade bara gå runt Odenplan. Men nu så. Nästan längst uppe vid Valhallavägen ligger den här halvårsgamla specialbutiken.

Skylten utanför välkomnar alla lakritsomaner. Roligt koncept såklart även om min lakritsbutik nog skulle sett annorlunda ut. Lite för mycket presentbutik för min smak och lite dyrt, men ändå. Lakrits från golv till tak, både salt och sött. Så visst måste ni ta er dit.

Genomsnittskunden är en medelålders kvinna sa expediten och storsäljaren är Ryfors lakritsstång. Jag fick provsmaka, men den var lite för mycket fudge för mig. Över huvudtaget så fanns det generöst med provsmaksfat. Kudos. Här är lite bilder.

Odengatan 15 i Stockholm alltså, närmsta T-bana Tekniska Högskolan.

Den här klubban hade jag inte testat förr. Jag är alltid lite skeptisk när utländska tillverkare ska göra saltlakrits, men den är god. Och med saltpulver i. Det är ju alltid skoj. Och bara en krona.

Salta Björnar har varit en favorit i några veckor. Ja, jag har ju gillat den längre än så förstås. Men de senaste veckorna har jag ätit fler askar än vanligt. Jag tycker om konceptet med den mycket-större-än-tablettask-stora asken. När jag var liten och Svea gjorde godisarna var den lite av ett freak. Svea var ju ICAs egna godistillverkare och det var lite hemvävd känsla över deras alla godisar. Det kanske var så enkelt att det var så vardagligt att få godis från ICA när det fanns lösgodisaffärer eller kiosker, där det fanns klubbor och fingodis i regnbågens alla färger.

Nåväl det fanns ännu fler sorter då av de stora askarna: Knasens kolabönor och inte minst lakritspinnarna. Aldrig någonsin har någon lyckats göra så goda lakritspinnar som Svea! Salta och små och med krispig dragé. Mmm!

Det var ingen tuff björn på asken då och jag tror att smaken på de salta björnarna nu har skiftat lite, men bara lite och jag tror faktiskt till det bättre. Och med risk för att låta lite underlig så är det gott att de fortfarande smakar lätt av kartong. För det tycker jag att de gör.

Härom veckan fick jag ett brev från en annan Anna som hade hittat en burk med bilformade godisar som var misstänkt lik en som hade en given plats i taxfree-utbudet nämligen Van Slootens lakridsfigurer. Men den innehöll bara salta godisar medan den hon hittat också innehöll frukt. Men samma märke var det ju! Här är en bild på burken, den som fanns på taxfreen. Och här är den Anna hittade.

Vi pratade också om Fazers godisburkar på taxfreen: Musse, Knattarna, Janne Långben. Musse var röda och svarta vingummin, Knattarna finns ju fortfarande i Karamellkungens smågodisutbud, även om jag inte är helt säker på att smaken är exakt samma. Janne Långben var gelébönor med fruktsmak. Jag älskade Musse.

Malaco:s Truly-serie är ingen nyhet längre. De dök upp i butik tidigt i våras, men jag har ändå inte provat dem förrän idag. Eftersom jag gillar saltlakrits har jag varit nyfiken på Truly Black men påsarna är så himla prassliga och trista att jag inte kunnat förmå mig att köpa en. De känns som något som skulle kunna hänga i kassan på Marks and Spencer, och det är ingen komplimang. Och så är påsarna ogenomskinliga så man inte ser godisarna. Jag vill inte ha dem avbildade på framsidan. Jag vill kunna se dem.

Idag köpte jag trots det en påse, som research. Och godisarna var precis som man kunde vänta sig: ganska trista. Stöpta i fem olika former, i exakt samma hårda tuggkonsistens. Och med snarlik smak även om de hade fem olika nyanser. Tråååkigt! Om man gör en 180gramspåse så måste konsistens eller smak varieras så att man inte ledsnar och slänger resterande innehåll efter att ha ätit hälften.

Jag hoppas att de andra påsarna i Truly-serien smakar bättre, för jag kommer aldrig köpa Truly Black igen. Jag undrar lite vem man har tänkt sig som konsument. Poängterandet av 30 procent mindre socker och den här trista kliniska påsen tyder väl på vuxna, kanske äldre kvinnor. Inte är det jag iallafall.

I slutet på januari skrev jag ett inlägg efter att ha besökt en Coop Forum. Tjejen som då stod bakom mig i kön hade lagt upp en ask med salta godisar på bandet. En ask som jag till min förvåning aldrig hade sett förr. När jag någon dag senare kom tillbaka stod de ingenstans att finna. Jag gick verkligen igenom alla hyllor och frågade dessutom personalen, men utan lycka. Ja de visste ju vad jag pratade om, men de hittade dem inte heller. Och sen dess har jag pliktskyldigast gått förbi godishyllan och kollat efter de här mystiska askarna. Och under ett halvår – inget. Tills i veckan då jag plötsligt får syn på två olika askar, modell större. Salmiakki och Lakritsi pastilleja. Ganska goda faktiskt, och ett trevligt tillskott i den magra tablettaskshyllan.

Salmiak är rombformad som sig bör, men inte i form av tunna plattor utan mer som en liten gelégodis. Lakritspastillerna runda och lite mer sega, inte helt olika Bassett’s saltlakrits i smaken.

Saltisol var en finfin ask, men precis som så många andra så har den rationaliserats bort. Detsamma gäller asken Salmiak. Jag tror det var Malaco som stod för båda. Om ni minns hade askarna samma färgsättning: gul, orange och svart. Salmiak kan man köpa på lösvikt ibland, men den är mycket saltare än den som var i asken. Min brorsa lärde mig att göra salmiaktorn. Man slickade på dem och så kunde man sätta ihop de rombformade flagorna till just torn. Lite äckligt, men vi var ju barn.

Idag blir det en bild på en i raden av saknade tablettaskar.

Den här har överlevt några år i en sommarstuga. Otroligt goda salmiakfigurer som skummade lite när man tuggade på dem. Även de andra smurfaskarna var bra, geléfigurer med liknande smak som Fruxo, och fruktdragé-pastiller. Kom tillbaka!

Jag tycker inte att Bubs har visat någon större uppfinningsrikedom när det kommer till sitt godis. Jag gillar godisar som mixar frukt och lakrits, men Bubs stora döskallar? Nja. Det är något med smaken som inte är helt bra och jag väljer inte dem till min påse. Däremot kan jag inte riktigt värja mig för deras små svarta och gröna chilifrukter. Ända sedan min kompis Anna dök upp hemma hos mig med en blandad godispåse innehållande sådana småchilis har de spökat i mitt huvud. Igår köpte jag några, de fyra som fanns kvar i lådan, och jag gillar dem. Konsistensen och storleken är fin och den peppriga smaken trevlig på tungan.

Och när det gäller substitut eller surrogat för drakeld så är det närmaste jag kommer på Tyrkisk Peber Bonfire. Men de är nästan lite mentol-iga för att vara bra. Minns ni också att det fanns hårda svarta och gula boxhandskar med kräm i. Och så helsvarta och citrongula med pulver i. De var snygga också, detaljerat tryckta med snörning och allt.

Hoppas Emilie passar på att ta sig till en Vi-butik. På Sega Råttan i Umeå finns Tyrkisk peber firewood på lösvikt. Eftersom påsen som helhet inte riktigt håller måttet, flera av bitarna är snarlika och inte särskilt roliga, är det en perfekt chans att ta många av eller enbart den sort man gillar mest. Av alla jag pratat med så är favoriten de små bruna bönorna. Jag tycker att det är den i särklass godaste sorten i påsen och därför står jag och silar och sorterar med hjälp av de röda skoporna. Jag tar några av de svart topparna som är en förstorad och lite mildare form av de mjuka dragerade turkiska pepparna men mest tar jag av de små bruna bönorna. Det kanske inte är helt moraliskt, men för 9:90 hektot tycker jag nog att jag får göra så.

När det gäller de salta kastanjerna ser det mörkt ut. En snabb koll på en beställningslista från en godisgrossist skvallrar om att de inte längre finns att tillgå. Men jag ska hålla ögonen öppna, och ni andra får göra det också. Och meddela.

I veckan var jag på Coop Forum. Kvinnan bakom mig i kassan köpte en godisask som jag tyckte såg högintressant ut. Jag såg namnet Fazer, jag såg den omstridda loggan och tyckte mig läsa ordet saltpastiller. Hur kan en sådan produkt ha gått mig förbi? Jag hade aldrig sett den. Jag funderade starkt på att gå in i butiken igen för att köpa en ask. Men jag var för trött och köerna för långa.

Tre dagar senare hade jag inte kunnat skaka bort minnet av asken. Jag gick tillbaka till affären och inledde ett långt, fruktlöst sökande. Till slut frågade jag en i personalen. Hon försökte hjälpa mig, jag förklarade så gott det gick vad jag sökte. Hon sa “ja, du menar den med hottentotten, om man får säga så”. Hon hittade inte heller asken men lovade att be den godisansvarige köpa in fler.

Är det någon som vet mer om den här asken med saltpastiller, och allra helst om den finns att köpa någonstans.

Här kommer en till bild på etnologgan.

En av mina favoritgodisar är Haribos lakritsnapp. Det är någonting med sältan som gör den alldeles särskilt god. Jag gillar också fruktnappar och colanappar och det är en lyckad kombination att äta colanappar och lakritsnappar tillsammans. Men en sak som är lite underlig är den kombinerade påse med alla de tre sorterna som finns i butikerna. En given succé tänkte jag när den dök upp för några år sedan, och köpte den. Men lakritsnapparna var inte salta och jag förstår inte varför. Det är ett syndrom som ofta drabbar blandade påsar, att lakritsen smakar fegt.

I sin hemstad vill man gärna ha en godisfabrik om så bara för känslan att drömmen finns inom räckhåll. I Östersund fanns JämtGott. Varje år var där någon i klassen som fick göra sin prao där. Säkert var det inte så kul, det var en liten fabrik där det nog inte fanns alltför mycket att göra. Men vid slutet av dagen vankades lönen: en stor påse andrasortering. Precis som en sådan som gick att köpa utanför Starlanders på gågatan. Supersalt och supersurt i en tandgnisslande mix.

Det bästa som kommer från JämtGott nuförtiden är Dragsters, de supersalta och de supersura små racermynten i påsar om 65g. De sura måste man vara restriktiv med eftersom tänderna annars börjar gråta, men de salta är lätta att äta alla på en gång. Tack vare sitt racer-tema finns de ofta på bensinmacker runtom i landet. Och priset har varit detsamma i cirka femton år.