Min kollega Eva kom och frågade om jag visste var den nya lakritsaffären låg. Jag hade inte hört något om en ny butik, men hittade snabbt Lakritsbitens hemsida och adress, Skolgatan 51. Inte ens ett kvarter från jobbet så jag gick dit på lunchen. Det var som ett Lakritsroten i miniatyr. Små transparenta påsar, lakritsrot, finsk och isländsk import. Sådant som man gillar.

Köpte inte så mycket, bara en ask Zen, italiensk ren lakrits och en ask Super Salmiak(ki). Men till exempel så hade de också Tyrkisk peber hot and sour(!), hallon-/lakritsglögg och ekologiska chokladkakor med tyrkisk peber förpackade så att de såg ut som dyra strumpbyxor.

På Bokmässan i år var det många förlag som gjorde reklam för sina böcker med hjälp av tablettaskar har jag fått höra. Kul och bra idé. Dels för att jag gillar tablettaskar, dels för att formatet får askarna att se ut som miniböcker. Det är inte nytt med tablettaskar som reklamprodukt, men det är roligt när tablettaskarna får symbolisera det som de gör reklam för på ett bättre sätt snarare än att bara vara en ask med en banklogga på eller så.

Här är Cirkeln-askar! Sara såg till att jag fick dem skickade till mig. Snällt! Hennes och Mats bok är en välförtjänt framgångssaga. En välskriven och spännande berättelse om häxor och tonår. Bland annat. Då passar salmiak bra som läsgodis!

Jag tror att jag har lite mineralbrist. De senaste dagarna har jag gått runt och varit sugen på sand, damm och torr, kall snö. Ja, till och med terracottasoldater. Lösningen på dessa konstiga begär stavas H-O-C-K-E-Y. Hockeypulver.

Nu har jag provat salmiakkolan som prisade så på Lakritsroten. Och visst var den god! Först en gräddig hemkokt kolasmak och så salmiaksalt efter det. Men 30 kr för en bit är lite väl dyrt. Den tog ju slut så fort.

Åh, det här är årets bästa julkalender tror jag. En salmiakkalender från finska Halva. Den vill jag ha. Halva är så himla bra på att göra saltlakrits. Tyvärr har de slutat med sina chili-batmans (batmän?) men deras saltpastiller och salmiakromber är fortfarande jättegoda men svåra att hitta tyvärr.

När Leaf skulle lansera Läkerol blue fruits sattes en klänning speciellt för ändamålet ihop. Och ja, den har burits av en person.

På ständig jakt efter den perfekta kolan; i helgen fick jag smaka kola från det svensk-franska chokladföretaget La palantine som finns på ön Belle-Isle-en-Mer utanför Bretagnes kust. Den var väldigt god och mjukseg som en riktigt bra kola. Mest verkar de göra choklad men kolan är att rekommendera. Ganska mastig, kanske dyr och lite (bara lite) sådär AKO-grädd-salt.

Läs mer om La palantine.

De röda, gröna, gula dragerade små skumtopparna har funnits länge och är de enda godisar från Fazers tre Disney-burkar som fortfarande finns kvar. Numera är de ett givet inslag i Karamellkungens koncept. Kanske att de var lite mildare i smaken förr om åren, men de är fortfarande goda.

Jag tycker att min gode vän Daniel formulerar det bra när han säger att han tar dem lite som utfyllnad. Knattarna blir de där godisarna som det alltid finns några av längst ner i påsen, hur många du än äter. Och de är ett slags kitt som fyller igen hålrummen mellan de lite större godisarna. Ungefär så.

Och nu har det kommit en ny sorts knattar, nämligen med viol-smak. Mycket goda. Viol passar jättebra i det här formatet. Även dessa hittades i Karamellkungens hyllor.

Och just det. Det dök ju upp halloween-knattar i höstas. Förstås borde de svarta knattarna ha varit salta, som tyrkisk peber-knattarna som fanns för något år sen. De var väldigt goda.

Förra gången jag letade den här affären hittade jag den inte. Odengatan är ju så lång och jag orkade bara gå runt Odenplan. Men nu så. Nästan längst uppe vid Valhallavägen ligger den här halvårsgamla specialbutiken.

Skylten utanför välkomnar alla lakritsomaner. Roligt koncept såklart även om min lakritsbutik nog skulle sett annorlunda ut. Lite för mycket presentbutik för min smak och lite dyrt, men ändå. Lakrits från golv till tak, både salt och sött. Så visst måste ni ta er dit.

Genomsnittskunden är en medelålders kvinna sa expediten och storsäljaren är Ryfors lakritsstång. Jag fick provsmaka, men den var lite för mycket fudge för mig. Över huvudtaget så fanns det generöst med provsmaksfat. Kudos. Här är lite bilder.

Odengatan 15 i Stockholm alltså, närmsta T-bana Tekniska Högskolan.

Den här klubban hade jag inte testat förr. Jag är alltid lite skeptisk när utländska tillverkare ska göra saltlakrits, men den är god. Och med saltpulver i. Det är ju alltid skoj. Och bara en krona.

En klassisk och god godis är Spickesill, en turkos hård salmiakfisk med anor. Tills för några år sedan såg den mer ut som en verklig fisk med små fjäll och var lite snyggare. Sen byttes formen ut till en “seriefisk”, men smaken bibehölls och det är ju egentligen det viktiga.

Jag har undrat lite över varför en del salmiakgodisar är turkosa. Det finns spickesillen, och grodan på bilden, men också insidan av den bruna salta kameleonten och säkert flera exempel. Själv kommer jag att tänka på en hård stång som lanserades till Hockey-VM i Sverige 1989. Den kostade en krona, var gul och blå (såklart!) och jättegod. Enda nackdelen var att omslagsplasten satt så hårt att den ibland var svår att få bort så att man fick äta den med plastremsor. Inte så kul. Det fanns också en hallonvariant men jag köpte bara de turkosa, på Z-kiosken i Östersund, tills de försvann för alltid.

I slutet på januari skrev jag ett inlägg efter att ha besökt en Coop Forum. Tjejen som då stod bakom mig i kön hade lagt upp en ask med salta godisar på bandet. En ask som jag till min förvåning aldrig hade sett förr. När jag någon dag senare kom tillbaka stod de ingenstans att finna. Jag gick verkligen igenom alla hyllor och frågade dessutom personalen, men utan lycka. Ja de visste ju vad jag pratade om, men de hittade dem inte heller. Och sen dess har jag pliktskyldigast gått förbi godishyllan och kollat efter de här mystiska askarna. Och under ett halvår – inget. Tills i veckan då jag plötsligt får syn på två olika askar, modell större. Salmiakki och Lakritsi pastilleja. Ganska goda faktiskt, och ett trevligt tillskott i den magra tablettaskshyllan.

Salmiak är rombformad som sig bör, men inte i form av tunna plattor utan mer som en liten gelégodis. Lakritspastillerna runda och lite mer sega, inte helt olika Bassett’s saltlakrits i smaken.

Saltisol var en finfin ask, men precis som så många andra så har den rationaliserats bort. Detsamma gäller asken Salmiak. Jag tror det var Malaco som stod för båda. Om ni minns hade askarna samma färgsättning: gul, orange och svart. Salmiak kan man köpa på lösvikt ibland, men den är mycket saltare än den som var i asken. Min brorsa lärde mig att göra salmiaktorn. Man slickade på dem och så kunde man sätta ihop de rombformade flagorna till just torn. Lite äckligt, men vi var ju barn.

Idag blir det en bild på en i raden av saknade tablettaskar.

Den här har överlevt några år i en sommarstuga. Otroligt goda salmiakfigurer som skummade lite när man tuggade på dem. Även de andra smurfaskarna var bra, geléfigurer med liknande smak som Fruxo, och fruktdragé-pastiller. Kom tillbaka!

En ny mycket mycket god salt godis har gjort entré bland smågodislådorna. I samma form som den väldigt salta och den väldigt sura röda flaskan från Grahns konfektyr men med en avsevärt bättre konsistens, lång och rik smak samt det klassiska bruna basiska pulvret på. Ja, ni vet.

Ännu har jag bara stött på flaskan på Gottcenter, godisaffären vid Hötorgets T-baneuppgång men jag hoppas på en snar och massiv spridning.
Jesper Lööw på Grahns konfektyr skriver till mig att det är de som tagit fram godisen tillsammans med en annan tillverkare, men att Grahns valde att inte framställa den eftersom den hade så kort hållbarhet: “lakritspulvret mörknar redan efter ett par veckor och börjar klibba”. Han skriver också att den andra tillverkaren måste ha lanserat den själv.

I veckan var jag på Coop Forum. Kvinnan bakom mig i kassan köpte en godisask som jag tyckte såg högintressant ut. Jag såg namnet Fazer, jag såg den omstridda loggan och tyckte mig läsa ordet saltpastiller. Hur kan en sådan produkt ha gått mig förbi? Jag hade aldrig sett den. Jag funderade starkt på att gå in i butiken igen för att köpa en ask. Men jag var för trött och köerna för långa.

Tre dagar senare hade jag inte kunnat skaka bort minnet av asken. Jag gick tillbaka till affären och inledde ett långt, fruktlöst sökande. Till slut frågade jag en i personalen. Hon försökte hjälpa mig, jag förklarade så gott det gick vad jag sökte. Hon sa “ja, du menar den med hottentotten, om man får säga så”. Hon hittade inte heller asken men lovade att be den godisansvarige köpa in fler.

Är det någon som vet mer om den här asken med saltpastiller, och allra helst om den finns att köpa någonstans.

Här kommer en till bild på etnologgan.

En av mina favoritgodisar är Haribos lakritsnapp. Det är någonting med sältan som gör den alldeles särskilt god. Jag gillar också fruktnappar och colanappar och det är en lyckad kombination att äta colanappar och lakritsnappar tillsammans. Men en sak som är lite underlig är den kombinerade påse med alla de tre sorterna som finns i butikerna. En given succé tänkte jag när den dök upp för några år sedan, och köpte den. Men lakritsnapparna var inte salta och jag förstår inte varför. Det är ett syndrom som ofta drabbar blandade påsar, att lakritsen smakar fegt.

En ny kombination av smaker har nått min mun i form av Djúpur. Súkkuladihjupaður lakkris, chokladdoppad lakrits, en isländsk art av godis. Spontant tycker jag att kombinationen lakrits och choklad känns mer suspekt än trovärdig, men råvarorna verkar genuina, chokladen är lätt och luftig och ganska mild och saltlakritsen rak och enkel. I huvudet känns kombinationen ganska tokig, men i munnen fungerar det bra. Håkan säger att det finns choklad och lakrits i kombination i en av Panda-påsarna, men just den godisen har jag inte smakat.