Om den som designade den nya elefanten på Malacos snören ville försöka härma originalet kan man säga att det gick sådär.
För någon dag sedan fick jag ett paket på posten. Det var sju kilo, eller 36 påsar, Gott & Blandat från Leaf som tack för höstens jurytjänst. Roligt. Men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna äta upp dem. Jag lägger några i en låda på jobbet och resten får stå här hemma i väntan på besök så att jag kan ge bort.
Jag firar in det nya året med en nyhet – snören med Zoo-smak. Fin idé. Särskilt eftersom jag inte tycker så mycket om hallonsnörena längre. Zoo-varianten vinner över dem tycker jag.
Den som gjorde påsen kunde inte riktigt bestämma sig när den gjorde ö-et verkar det som. Den valde alla accessoarer.

Det händer sorgliga saker i livet, men ibland händer det bra grejer också. Familjen har fått en ny kompis. Min syster har en ny liten hund. Svart och fin är den och den ska heta Brio. Brio är en god och fint färgglad godissort. Jag har inte riktigt kunnat känna om alla färgerna har olika smak, men jag tror att jag kan skilja några av dem åt. Om man äter för många kan man få kramp i käken. Brio finns ju också med kola-smak, Brio Grädd. Också god.

Malaco:s Truly-serie är ingen nyhet längre. De dök upp i butik tidigt i våras, men jag har ändå inte provat dem förrän idag. Eftersom jag gillar saltlakrits har jag varit nyfiken på Truly Black men påsarna är så himla prassliga och trista att jag inte kunnat förmå mig att köpa en. De känns som något som skulle kunna hänga i kassan på Marks and Spencer, och det är ingen komplimang. Och så är påsarna ogenomskinliga så man inte ser godisarna. Jag vill inte ha dem avbildade på framsidan. Jag vill kunna se dem.
Idag köpte jag trots det en påse, som research. Och godisarna var precis som man kunde vänta sig: ganska trista. Stöpta i fem olika former, i exakt samma hårda tuggkonsistens. Och med snarlik smak även om de hade fem olika nyanser. Tråååkigt! Om man gör en 180gramspåse så måste konsistens eller smak varieras så att man inte ledsnar och slänger resterande innehåll efter att ha ätit hälften.

Jag hoppas att de andra påsarna i Truly-serien smakar bättre, för jag kommer aldrig köpa Truly Black igen. Jag undrar lite vem man har tänkt sig som konsument. Poängterandet av 30 procent mindre socker och den här trista kliniska påsen tyder väl på vuxna, kanske äldre kvinnor. Inte är det jag iallafall.
Martin skickar bevis på att smurfaskarna fortfarande finns i Norge. Kolla här. Jag minns bara att det fanns två sorter i Sverige, förutom de salta smurfarna. Jag tror det är läge att höra av sig till MalacoLeaf för att se varför de tycker smurfarna har sin plats i Norge men inte hos oss. Tack så mycket för tipset!
(Och när jag ändå höll på att kolla upp MalacoLeaf i de nordiska grannländerna såg jag att tuggummit Sorbits fortfarande finns kvar i Danmark.)
Precis som Bart pryder Lisa också en tablettask. Med tanke på innehållet i den förra så var det spännande att se hur tuggisarna i Lisa-asken skulle se ut, men den här gången är det en ny sort. I form av Zig-Zag (om ni minns), som små små Brio. Smaken är god, något slags jordgubb eller smultron kanske. Men finns det ingen Homer-ask?
Smurftablettaskarna är saknade, alla tre. Men ni som gillade geléfigurerna kan nu glädjas! Nu finns det en Simpsons-ask från MalacoLeaf, lagom till lanseringen av långfilmen antar jag. Bart är på framsidan, och det kunde ju varit Simpsonsfigurer inuti. Men är det det? Nej. För i formen ser godisarna ut som skrattande smurfar, och det är precis vad de är. Röda, gröna och gula smurfar. Exakt samma recept som förr, stöpta i samma modeller. Underbart. Det är bara asken som är en annan. Goda nyheter för oss som hoppas att gamla favoriter ska komma tillbaka.



Jag hade tänkt skriva om Malacos nya Truly-serie, men när jag skulle köpa en påse lösviktsgodis hittade jag en låda med nya godisar. Först såg jag inte vad det var, men blev förtjust när jag upptäckte att det var en Egypten-serie: sfinx, mumie, pyramid, ibis och sarkofag i olika färger. Lägg märket till den detaljerade pyramiden, med stenrelief. De ser ut som de engelska Jelly-babies, och smakar så också. Väldigt sött. Godisgelé med ett tunt sockerskal. Inte så väldigt goda egentligen, men jag tycker de är hemskt fina. Och de svarta smakar saltlakrits och inte svart vinbär och det är ett plus förstås. Tillverkare? Malaco, otippat nog.
Saltisol var en finfin ask, men precis som så många andra så har den rationaliserats bort. Detsamma gäller asken Salmiak. Jag tror det var Malaco som stod för båda. Om ni minns hade askarna samma färgsättning: gul, orange och svart. Salmiak kan man köpa på lösvikt ibland, men den är mycket saltare än den som var i asken. Min brorsa lärde mig att göra salmiaktorn. Man slickade på dem och så kunde man sätta ihop de rombformade flagorna till just torn. Lite äckligt, men vi var ju barn.
I helgen blev det ett kärt återseende när jag såg att Gott & Blandat kommit tillbaka i påse med 160 g. Kanske de större påsarna inte sålt så bra, precis som jag hoppades och trodde.
Sant är att designen gjorts om, och att den såg lite blek ut. På malacoleafs hemsida är det fortfarande den förra påsen på bild. Om jag minns rätt är den nya lite mer kornblå och nedtonad.
Idag blir det en bild på en i raden av saknade tablettaskar.

Den här har överlevt några år i en sommarstuga. Otroligt goda salmiakfigurer som skummade lite när man tuggade på dem. Även de andra smurfaskarna var bra, geléfigurer med liknande smak som Fruxo, och fruktdragé-pastiller. Kom tillbaka!


