Cloetta gör rättvisemärkt choklad under namnet Good. Här med mintcrisp som för det mesta är gott i chokladkaka. Lite för lite mint, lite för söt choklad, lite för engelskt namn och luriga 90 gram istället för 100 gram. Men helt okej.

Litegrann av förvirring när Cloetta dessutom utmanar världen som jag känner till den och inte gör raka rader där chokladen ska delas. Det gillar jag.

I Häxan och lejonet följer Edmund efter Lucy genom garderoben och in i Narnia. Och när den vita häxan kommer åkandes förbi som en kylig isdrottning lockar hon upp honom i sin släde där han får äta Turkish delight. Gud så gott det lät tyckte jag när jag såg tv-serien och kunde bara föreställa mig vad för fantastisk skapelse som han fick smaka.

Förtrollat gott liksom. Jag tror jag tänkte mig nåt sötlakritsaktigt och stort fast godare. De översatte det säkert med konfekt på svenska. (I boken kallas de kolakarameller). Och namnet klingade väl både lite osmakligt och fascinerade från munnarna på de där lillgamla (smågamla?) brittiska skådespelarbarnen i serien.

När jag sen hamnade som au-pair i London kom jag i kontakt med Cadbury’s chokladask och där fanns det en pralin som hette Turkish delight. Äntligen, tänkte jag och förväntade mig något sagolikt. Men den besvikelsen… Det smakade nån slags parfymerad ros och var inte alls gott. Och platt fall för den där drömmen som jag haft i många år.

Turkish delight kommer i fyrkanter, är gjord av stärkelse och socker ofta smaksatt med just rosenvatten eller citron. Den är klibbig i konsistensen och pudrad med florsocker. Ingen smaksensation tycker jag, men med långa anor. Det sägs att den tillverkats sen 1400-talet.

Min ganska så sprillans nya jobbkompis Anna hade köpt frukostchoklad idag. Vit choklad med kokos i. Jag brukar väldigt sällan äta vit choklad. Men med kokosen blev det så mycket vettigare, plötsligt förstod jag den. Chokladen alltså.

Sen Fazer och Cloetta gick skilda vägar fortsätter de sina respektiva produktutvecklingar på egen hand. Efter Dumle-chokladkakan och Salmiakki-chokladkakan, den senare en värdig konkurrent till Plopp saltlakrits, kommer nu Dumle i rulle.

Formen är densamma som Centers, kolan likaså - en mjuk toffé. Jag har ju alltid tänkt att det vore gott om den någon gång hade kunnat få vara lite segare men jag får visst vänta på det. Eller kanske äta vanlig Dumlekola? Rullen smakar ändå lite för lite Dumle tycker jag.

Ja, det är lite av bilfest såhär på fredagskvällen. Jag var såklart tvungen att prova de salta bilarna. Plus att jag måste göra avbön eftersom jag förut klagade på att de i småbilspåsarna inte hade gjort små bilar när de uppbenbarligen visst hade gjort det. Jag tittade inte tillräckligt noga. Orutinerat av mig.

Och de salta bilarna då? Jo, men jag tycker att de helt klart fyller ett tomrum och är betydligt bättre än däcken. Klart de hade kunnat vara ännu lite saltare men jag är ändå nöjd.

Ett återkommande mardrömstema för mig är flygresor, bussresor, tunnelbaneresor där jag ska passa tiden men ständigt är för sen, där jag lämnar eller glömmer bagage på konstiga ställen och som jag måste åka och hämta fast att jag redan vet att tiden inte kommer räcka till.

På senare tid har jag godistemat smugit sig in i mardrömmarna. Oftast är jag utomlands och hittar sorter som är nya eller favoriter som inte längre finns och så ska jag bärga så mycket jag orkar men någonstans vet jag att det är dömt att misslyckas.

För en tid sedan drömde jag att jag var i Finland och hittade AKO mint i tablettask och lakrisal i en massa smaker. I natt drömde jag att jag var på ett storköp i USA och köpte lösviktsgodis. Även där hade de AKO-kola. Grädd och mint och polka. Säkert fanns där en massa annat spännande men liksom drömmar så har de lösts upp innan de hann materialiseras i vakenheten.

Förutom stressen i att inte kunna ta med så mycket jag vill hem så vaknar jag upp besviken över att de nya eller gamla bra godissorterna inte finns i verkligheten.

Varför jag drömmer om godis på det här viset vet jag väl inte. Så mycket tänker jag inte på godis. Men för att motarbeta mardrömmarna går jag väl med i facebook-gruppen som liksom jag vill se AKO-kolorna produceras igen.

Jag har inte stött på något godis från Mellanöstern tidigare. Så när två av mina kollegor skulle åka till Dubai fick de med sig en liten önskan om att ta hem nåt litet om det skulle vara så att de stötte på några sötsaker.

Häromdagen hade vi provsmakning i redaktionsrummet av dragerad anis, friterat socker (se bilden ovan) och några olika bakverk i gränslandet till att vara godis. Det var spännande. Sött snarare än gott. Favoriterna var en frasig sesamkaka och anisen som smakade litegrann som salta pinnar. Tydligen är det något som bjuds på indisk restaurang efter maten för att neutralisera det kryddstarka. Så egentligen var det kanske mer indiskt godis än traditionellt dubaiskt. Men ändå!

Jag är tacksam att vårt svenska godis är så bra. Men som med så mycket annat antar jag att även den smaken är kulturell.