Bakelser är bakelser och inte godis. Men de här är så nära godis som några bakelser någonsin kommer och de är sjukt goda. Dessutom är de delvis gjorda på godis så de rör sig i ett gränsland jag gärna besöker.

Schmäckbakelsen är en drömlik skapelse som smakar viol och saltlakrits. Mellan två maränger har bagerskorna smält Aromas saltlakritsråtta som därmed blivit alldeles seg och krämig. Och på toppen ett lagom berg av vispad grädde med violsmak och saltlakritsströssel.

De går att göra själv med violessens i grädden. Lakritsråttorna smältes i 100-gradig värme. Men godast är de på Schmäck som för den som inte vet är ett café i Umeå.

Chris Delisi, en vän i och från Amerikat skulle försöka komma ihåg adressen till den här bloggen. Han berättade att hans minnesknep var att han tänkte “God is blogg’n”. Genialt ju.

Godisbloggen gästar 365 saker att göra, en grej för varje dag under året. #261 är min. Plocka ihop världens bästa godispåse och ge bort till någon du tycker om.

En gång höll mina vägar på att korsas med en venezuelansk chokladmagnat. Det hade varit något det. Jorge Redmond har familjeföretaget Chocolates El Rey i Venezuela. De säger själva att kakao från Venezuela är den bästa i hela världen och att de gör den bästa chokladen i hela Venezuela. Men det är klart de säger.

Nej, jag fick inte träffa chokladpresidenten Jorge Senior den gången, men hans son Jorge Junior har skickat mig en enkilos chokladkaka med en gemensam bekant. Haha. En chokladkaka. Som väger en kilo. Den är stor och tung som en tjock bok. Jag tror det är tänkt att man ska göra andra chokladsaker av den, efterrätter eller så. Men det är roligare att tänka på att äta den som en vanlig.

Härom förmiddagen fick Anja som jag delar rum med på jobbet en presentpåse från Ejes i Stockholm. Där fanns deras egentillverkade geléhallon, nygjort färska och goda. Inte för att svära i kyrkan men jag gillar ändå Tom/Webes bäst. Sen är nog Ejes gjorda med mer kärlek och kanske med lite finare råvaror.

Ejes gör framför allt egen choklad och håller till på Gärdet, T-banestation Karlaplan.

Jag gillar förminskade och förstorade versioner av sådant som finns i vardagen.

Därför tycker jag det är roligt när jag ser personer som vunnit jättekexchoklad eller jättetoblerone. Särskilt om det inte är på Gröna Lund eller så, utan taget ur sitt sammanhang.

En tidig morgon på en tågperrong, en sen kväll utanför Norrlands universitetssjukhus eller som på bilden, en eftermiddag vid T-bana Slussens pressbyrå.

Undrar om han ska köpa mer choklad.

För några veckor sedan köpte jag smågodis på en livs i Hornstull. Det var sådär som vanligt. Ganska få sorter, men ändå ganska bra även om några godisar kanske var lite ofärskt hårda.

Jag tog några Bassett’s winegums. Inga som helst tvivel om att det var den rätta sorten. De smakade precis som vanligt. Men. Plötsligt såg jag att det inte stod Bassett’s eller GB på dem som sig bör. Istället stod det “FAAM”. Förvåningen. Det var som en piratversion. Äkta kopior.

Sen hittade jag det här någonstans:

“In 1989, the English company Bassett was taken over by Cadbury Schweppes, and De Faam and Frisia became part of the multinational company. The name was changed to Cadbury Faam, under which the brands Faam and Frisia continued to exist.”

Så det är något med det där multinationella förstås. Men ändå. Vardagsförvirring.

Hade det stått “FAAN” hade det förstås varit ännu roligare.

Det är visst höst nu. Inget mer grilla Cloettas sockerbitar i sommarstugan. Det går förstås att lägga några på en plåt i ugnen. Egentligen blir de kanske rentav bättre i konsistens och yta. Men det är inte riktigt det som är grejen. Att göra det själv med grillspett och glöd är det analoga sättet, det med känsla och defekter. Sånt är bra.

MalacoLeaf uppmärksammar höstens Rosa Bandet-kampanj med en ny påse, nämligen Ahlgrens bilar Rosa rattar. Cymbalslag.

Fast det är för ett bra ändamål förstås. Hoppas bara att det blir ordentliga pengar till cancerforskning genom sådant här och inte bara några ören (och oförtjänt goodwill till företagen).