Ny utformning. Jag tror de passar bättre som lite mindre.

Före:

Efter:

En parentes som jag ändå inte kan låta bli att skriva ner är att jag på den butiken där bilderna togs - Ica Maxi i Umeå - även gick förbi läskhyllan och hittade en handskriven lapp fäst på hyllan “du vet väl att Jokkamero smakar precis som Trocadero”. Jokkamero är tydligen ett namn på en Soda Streamer-essens. Jokkamero! Hahaha. Var det så nära de kunde komma utan att göra varumärkesintrång?

Lotus och Ferrari har fått en kompis. Men vad heter den, Lamborghini? Nej. Ferrari Cola. Mäh! Kom igen Tom/Webes, ni kan bättre än så! Själva godisen är bra förstås. Den smakar inte som de här huvudena som fanns i Webes smågodispåsar, de som såg ut som något slags glada troll. Ferrari Cola smakar istället ganska mycket som glassen Calippo Cola, och det är ju en bra smak.

Jag testade lite ny choklad häromdagen. Plopp saltlakrits och Center Magic Mint. Jag måste säga att jag för en gångs skull blev glatt överraskad. Distinkt saltlakritssmak på kolan, som egentligen var mer som en saltlakritskräm. Helhetsintrycket blev lite som skalet på glassen lakritspuck, fast betydligt godare. Och mint gillar jag ju och i 70% mörk choklad så gjorde den sig bra även om jag tyckte den var lite grynig. Måste säga att jag också gillar storleken, dubbelbit fast mindre.

Minikundvagnar som godisskålar såg jag en dag. Såna vill jag med ha.

Cigaretter är ju en framgångssaga som heter duga. Och även efter det att gemene man och kvinna började förstå att det kanske inte var så bra att röka lyckades tobaksindustrin ändå sälja sina produkter på bred front. Och nog kan man väl ändå säga att ett bevis på hur väl reklamen som sålde in cigaretter som en livstilsmarkör faktiskt fungerade är förekomsten av godiscigaretter i kioskerna. Fjärde klassens choklad och tuggummi inslagna i papper så att de skulle likna riktiga cigaretter. Jag minns ju själv hur jag låtsasrökte dem när jag någon gång fick eller köpte en ask. Men det är ju nåt sjukt med att ge sina barn låtsascigaretter. Jättekonstigt faktiskt. Men jag tror inte längre det finns i kioskerna. Utvecklingen har väl i något fall gått framåt.

Pipor finns ju kvar. Men de är lite mer ofarliga och roliga. Ett slags seriepipor. Jag menar strössel som glöd liksom.

Fyra till synes snarlika kritor, men skenet bedrar. Två är Malacos Lakrifun, två är Fazers Skolekridt. Två konkurrenter där den ena är mjölkig och okej i smaken medans den andra är salmiak-mentolig och väldigt god. Det tog faktiskt flera år innan jag insåg att kritorna kom från olika tillverkare, trodde bara att det var olika mycket lyckade tillverkningar som gjorde skillnad.

Fazers kritor är nästintill omöjlig att få tag på om man inte är på taxfreebutiker samtidigt som Malacos kritor finns i väldigt många lösviktshyllor. Förr om åren fanns det småpåsar med Skolekridt. Jag brukade ta av skalet tills jag fick ont i fingrarna och bara äta den vita insidan. Skulle jag nog kunna göra nu med, men det är lite för jobbigt.

Jag gillar ju kola med den perfekta konsistensen. Så i jakten på den så provade jag Salt water taffy när jag var på det redan nämnda fudgery-stället i USA. Taffy är ett slags kola som görs lite som polkagrisar tror jag. En deg som man sträcker på och lägger ihop och sträcker på och lägger ihop för att få in luft och göra den lite porös. Salt water taffy ska från början varit gjort på havsvatten, men nu är den nog mest artificiell och med tillsatt salt. Men den säljs gärna i små turistorter längs kusten.

Saltvattenskolan finns i en massa smaker. Jag köpte med lakrits-, pepparmint-, vindruve-, jordgubbs- och vattenmelonsmak. Konsistensen är mycket tillfredsställande. Seg och tuggvänlig. Mycket bra. Sältan i är väldigt mild och ganska god. Men jämfört med AKO Grädd är det förstås ingenting.