Läskigt godis. Men mer salmiak åt folket. Skräckgodisar passar bättre i saltlakrits än i svartvinbärs- eller annan fruktsmak.

Här kommer lite fler glada bilder från Dylan’s. Önskar att jag hade tagit ännu fler. Det här var det första man såg när man kom in. Människostora låtsasklubbor. Hypnosvirveln känns lite Kalle och chokladfabriken.

Choklad, massor av choklad. Kolla, det rinner ju från taket.

Jättechokladkaka, nästan ett kilo tung.

Riktiga klubbor fanns det ju också, dock ej människostora.

M&M:s sålda efter färger.

Jelly belly beans med läsksmak lämpligt förpackade.

Godispulver att fylla rör med, det är ett koncept jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till. Fast det är kanske inte konstigare än Hockeypulver.

Jelly belly beans igen, och det är ju skoj men det bästa med den här bilden tycker jag är björnarna som står i uppställda i bakgrunden.

Jag har förstås också provat Gott & Blandat Yummie. Den påse som vann när vem som helst fick prova på att sätta ihop form, färg och smak på sin egen Gott & Blandat. Inom vissa gränser såklart. Alla formerna är inte nya, och inte alla smaker heller men blandningen var bra.

Alltså, den här är himla fin. Jag gillar också att Karamellkungen går in för Halloween ordentligt nu och verkligen fyller sina lådor med temagodis. Knattar i svart och orange, häxor och kittlar, scream-masker, gröna spindlar, king kong och sånt.

Jag tror det fanns en tid då jag tyckte att handeln gjorde halloween till ännu en anledning för oss att köpa sånt vi inte behöver men nu har jag omvärderat och tycker att det är bra med ännu en högtid som hyllar godiset.

De här klubborna finns förstås alltid på Biostaden i Östersund men jag kunde ju inte gärna inte köpa en när jag skulle se Låt den rätte komma in. Kopplingen var för uppenbar, det gick inte att värja sig.

Bloody Mary - En salt (mer koksalt än salmiak…) klubba gjort av engelska Matlow’s exklusivt för den svenska marknaden.

Det vill säga att bakterierna inte trivs på godis.

Under en finfin dag i New York besökte vi Dylan’s Candy Bar. Den finns på 1011 Third Avenue och dit ska man åka. Dylan heter Lauren i efternamn och är barn till Ralph. Dylan’s Candy Bar är ett litet godisvaruhus. Där finns riktiga godisar i trappan, godistapeter och tavlor gjorda av godis.

Mycket färger = godisbutik

Visdomsord…

…och beskrivningen av trappan

Tapeten var kanske en aning hysterisk.

Frihetsgudinnan fritt tolkad

Jelly Belly-loggan likaså

I jelly belly-bönor förstås.

Frekvensen på nya inlägg har varit låg ett tag, ska försöka ändra på det. Jag skrev att jag varit i USA. Där fanns det bloggmaterial förstås. Men Belgien kom emellan och en massa jobb. Men igår kväll öppnade jag lådan med jelly belly beans i 25 sorter och den spridde en söt doft i köket. Så det får bli inledningen på några inlägg om saker jag såg utomlands.

Wow! Saltpastillerna har muterat sig och finns nu i en 800 grams holiday edition, kolla in.

När jag var på flygplatsen i Bryssel på väg hem och trodde att Belgien inte på något sätt skulle göra något för mig - jag hade fortfarande ont sen jag skulle kliva på tåget till flygplatsen och lyckades ramla ner mellan tåget och perrongen för att gapet var större än i något annat land  - hittade jag en grej som gjorde mig glad. På kiosken fanns det Stimorol, riktiga socker-Stimorol alltså.

Jag köpte två paket, de ska dock räcka hela livet för jag åker aldrig tillbaka.

(Och ja, de är lätt blåa i färgen och tuggummibruna inuti!)

Choklad finns det förstås i Belgien, jättemycket choklad. På varje tunnelbanestation finns det en chokladshop. Det är lika vanligt som Pressbyrån i Sverige.

Och i turistkvarteren, som väl ungefär är som Gamla Stan om jag ska fortsätta jämföra, finns det små chokladbutiker i alla hörn. Chokladfontäner och praliner i massor (fast pralinerna är väl fler än fontänerna). Och så har tjejerna som jobbar där (för det är bara tjejer) små förkläden och så kommer de och bjuder på choklad. Det är väl trevligt visserligen men choklad är inte roligt så länge tycker jag.

Jag köpte något som jag hoppades skulle vara salta pengar men som visade sig vara ganska neutrala lakritspengar. De var okej, men förmodligen ingen storsäljare eftersom de var stenhårda.

Sen hittade jag en belgisk godissort som jag faktiskt gillar, nämligen Hartmints. Har fina barndomsminnen från Söta Sylvia på Drottninggatan där jag min syster Sara och min kusin Karin köpte dyrlösgodis när vi var barn och på besök i Stockholm. Tydligen är de Belgien-producerade. Ska försöka bortse från det. (Om det på något sätt är otydligt så tycker jag att Bryssel är osympatisk stad som ni inte behöver besöka.)

Jag är i Bryssel och det är inget jag kan rekommendera. Godis som vi känner till det finns inte här. Däremot finns lite annat.

Mentos-tuggummin i kub.

Ätbart papper.

Tefat och halsband har vi sett förr, men det är den här paketeringen…

…förpackat som att det skulle vara leksaker eller elkontakter.

De här gillar jag dock. Det känns innovativt att göra en dubbelklubba så att det blir ett körsbär.

http://resume.se/nyheter/2008/10/08/karamellkungen-koper-godis/

Cash was king.

Ja, de här alltså. Jag kan väl inte säga att det var särskilt gott. Jag kom på att godis som smakar choklad men som inte är det är alldeles för konstigt. Utom kanske kola.

De fem smakerna i Skittles choclate mix är s’mores (som i verkliga livet är en konstellation av kex, choklad och marshmallows), vanilj, chokladkola, chokladpudding och brownie batter. Mest sött och inte så goda smaker tycker jag. Men kul ändå med nytt att prova.