Men den här är finare (och godare). Tulo. Jag önskar jag hade tagit en bild av den när den lyste i neonig prakt, men det hade varit lättare om jag inte fotat under midsommarveckan. Får återkomma. Ligger fint gör den också.

Förra gången jag letade den här affären hittade jag den inte. Odengatan är ju så lång och jag orkade bara gå runt Odenplan. Men nu så. Nästan längst uppe vid Valhallavägen ligger den här halvårsgamla specialbutiken.

Skylten utanför välkomnar alla lakritsomaner. Roligt koncept såklart även om min lakritsbutik nog skulle sett annorlunda ut. Lite för mycket presentbutik för min smak och lite dyrt, men ändå. Lakrits från golv till tak, både salt och sött. Så visst måste ni ta er dit.

Genomsnittskunden är en medelålders kvinna sa expediten och storsäljaren är Ryfors lakritsstång. Jag fick provsmaka, men den var lite för mycket fudge för mig. Över huvudtaget så fanns det generöst med provsmaksfat. Kudos. Här är lite bilder.

Odengatan 15 i Stockholm alltså, närmsta T-bana Tekniska Högskolan.

Alltså det är ju lite sent att lägga in den här bilden nu, det hade ju varit bättre för två veckor sedan - pre-EM. Men, men. Jag gillar dem ändå. Det är roligt med motivgodis.

De smakar samma som de här grälla kroppdelarna man kan köpa: läppar, ögon, öron.

Ibland kan jag känna mig lite eljest när jag reflekterar över hur jag äter vissa godisar. Som till exempel när jag äter Häxvrål eller Mintstång. Jag tycker inte att lakritsen runtom är särskilt god, så jag tar bort och slänger den för det mesta. Det blir ju godare så. Dock har jag inga tvångstankar, som att jag inte kan äta upp alla Ahlgrens bilar om de inte går jämnt ut i färger. Jag har bara smakpreferenser och äter bara det godaste.  

DN toppar med att CloettaFazer delar på sig i svenska Cloetta och finska Fazer. Precis som det var förut med andra ord. Och som konsument har man väl egentligen inte märkt någon skillnad. Allt Fazer har fortsatt vara Fazer, och allt Cloetta har fortsatt vara Cloetta. Och så blir det nu med. Tyrkisk Peber och Tutti Frutti fortsätter att vara finskt och Center och Kexchoklad svenskt. Det enda är väl att Karamellpojkarna som köptes i vintras ligger under Cloetta i fortsättningen.  

De sura cola-napparna finns i två utföranden som räknas. Det ena är den lite mjukare och segare, som är kompis med sura körsbär och sura persikor. Det är originalet, och för mig alltid förknippat med en mörk och snöig vinterkväll då jag var ungefär tio år och jag och min bästis Elisabet hade köpt en påse tillsammans på Ica Tallen (r.i.p.). Det snöade ner i påsen och jag stoppade mina colanappar i HellyHansenvantarna.

Det andra är de lite hårdare, och lite mörkare napparna som kom som en kopia och som jag först inte tyckte var lika goda, men som numera är den sort jag föredrar. Den som smakar syrligt, och väldigt mycket som Calippo Cola, glassen. Köpte dem senast på Sega Råttan i Umeå.

Om jag inte minns fel så har Karamellkungen en tredje variant som i smaken liknar originalet ganska mycket men som i formen är lite längre och tjockare i ett mer barnsligt utförande.

Jag har alltid ansett att amerikanskt kanelgodis smakar så himla artificiellt. Jag gillar smaken, det är inte det. Jag tuggar gärna lite Big Red eller äter jellybelly-beans i sizzling cinnamon. Men jag har förutsatt att det är en hitta-på-smak framställd i lab.

(Lite som körsbärssmaken som är i omlopp. På Morgonpasset i P3 i vintras målade de träffande ut det som att låtsas-körsbärssmaken har ersatt den riktiga i vår idévärld. Och så är det nog, om vi skulle få till exempel en godis som smakade som bäret körsbär skulle vi fatta noll. Men det var en parentes.)

Kanel. Jag trodde godissmaken var på låtsas till dess jag stoppade in en kanelstång i min mun i dag. Vilket pepprigt sting! Vilken koncentrerad smak! Nästan litegrann som… kanelgodis. Sen tror jag förstås ändå att smaken på kanelgodis är framställd i lab, men de har uppenbarligen lyckats bra att efterlikna originalet. And I stand corrected.

Oj, vad varmt det är. På jobbet kan man inte dricka drinkar, men man kan svalka sig med en piña colada-klubba innan man tar helg.

Jag bodde i Uppsala i nästan två år av mitt liv, och i torsdags och fredags var jag där igen. Jag var tvungen att gå en liten minnespromenad och titta på alla de platser som jag hade något förhållande till, till exempel uteställena, skiv- och godisaffärerna. En del låg kvar, en del inte. Och då tänkte jag på en underlig grej som hände.

Plötsligt en dag dök det upp en fantastisk godisaffär på Svartbäcksgatan. 5,90 kr hektot och ett helt sjukt bra sortiment. De hade grinollar! Jag var där i princip varje dag, lite sådär så att de blev pinsamt för det var ju så uppenbart att hon som jobbade i affären kände igen mig. Och sen lika plötsligt försvann den. Det kanske handlade om två månader. Och det känns fortfarande osäkert om det var på riktigt eller inte, ibland tvivlar jag faktiskt. Det var liksom en godisaffär som var för bra för att vara sann.

Här tror jag att den låg, där sushi-stället är. Men jag kan inte veta säkert.

Tänk om man fick plocka lösgodis i en sådan här varje gång! Det vore något det. Men de är väl för små nu i denna tid av kvantitet. Men om man har tur kan man få en på kiosken. Till exempel i minigolfkiosken i Tantolunden eller i kiosken på Långholmsgatan vid Västerbrofästet. Att stoppa kameleonter, stora nappar eller någon annan segis i.