Så här ser det ut i översta lådan i mitt skrivbord på jobbet. Det känns tryggt att ha en liten reserv att ta till när eftermiddagen känns lång eller trist. Idag ligger det en mörk Kexchoklad där också.  

I mitten ligger några T-mints, en rulle som väl förtjänar ett hedersomnämnande? Går att hitta på alla pressbyråer och dessutom ibland på lösvikt. Jag gillar ju mint och har ända sedan jag köpte min första T-mints för 3,50 kr på en numera riven Pressbyrån i Östersund alltid återvänt till den.

Jag har både skrivit om Skittles och haft en bild tidigare, men jag tycker att den här är så fin så den får vara med! Jag gillar Skittles. Det är trevligt att de är i så många färger, men kanske inte så hälsosamt att äta förstås. Godast är Skittles sour som inte är med på bild.

Det händer sorgliga saker i livet, men ibland händer det bra grejer också. Familjen har fått en ny kompis. Min syster har en ny liten hund. Svart och fin är den och den ska heta Brio. Brio är en god och fint färgglad godissort. Jag har inte riktigt kunnat känna om alla färgerna har olika smak, men jag tror att jag kan skilja några av dem åt. Om man äter för många kan man få kramp i käken. Brio finns ju också med kola-smak, Brio Grädd. Också god.

Godisbloggen har sorg.

Morfar som bjudit mig på karra i hela mitt liv kan tyvärr inte göra det mer. Han är och förblir världens bästa. En gång bjöd han ankorna på Gammlia i Umeå på gråa och vita skumråttor. Men mest bjöd han sina barnbarn på godis, skoj och uppskattning.

Det bara slog mig att jag aldrig skrivit om att jag provat den här. Jag uppmärksammade reklamen och förpackningens estetik i ett inlägg. Det fanns en reklamfilm som utspelade sig i en hamn med Mikael Persbrant som speaker. Tss.
En dag i höstas var jag på Hemköp i Umeå. Två kunder framför stod en man, en bullrig sådan. 35 år med öppen jacka, kanske lite bakåtkammad frisyr och som han pratade i sin mobil! Högt och ännu högre, och det var affärer hit och affärer dit och det blev hans tur att betala men han bara pratade ännu högre. Vi andra i kassan tittade på varandra och vi skrattade. Det var så absurt. Vad han köpte? Läkerol dark såklart, och ett paket cigaretter. Han hade köpt konceptet rakt av.
Hur som helst, läkerolen. Jag förväntade mig något starkt, nästan äckligt. Som italienska lakritspastiller om ni vet. Tjärigt och äckelgott. Där hade jag fel. Smaken var en svag ganska söt lakrits. Tjära? Nej, en liten förnimmelse av rök bara. Det var inte alls dåliga, bara mycket mindre distinkta än jag hade trott.

Nja, inte riktigt samma var det. Men ganska nära. Här är ett mejl jag fick från danska Toms:

“Kære Anna

Indholdet i saltpastiller og lakridsdäck:

Lakridsdäck: Salmiak 5.33, Salt 0.8, Anethol, Menthol
Saltpastiller: Salmiak 7.8, Salt 1.1, Anethol, Menthol

Konklusion: Indeholder samme smag, men dosering er højere i saltpastiller.

God weekend/ Mvh Daka Hismani Kvalitetsafdelingen”

Appropå Danmark och saltlakrits. I Haribos lakritsnappar, och i Haribos Kraes är det, om jag minns rätt, fyra respektive åtta procents koksalt. Jag gillar båda!

När helgerna är slut, januari känns lång och man måste jobba den stora delen av dagen på ett nytt jobb där man känner sig lite osäker och kanske har prestationsångest. Då tröstar sånt här!

Min första godis 2008 blev ett salt däck, signerat Tom/Webes. Jag har alltid trott att de måste vara gjorda av samma smet som Pingvin-pastillerna. Smaken är ju identisk. Men formen gör förstås skillnad. I juldagarna bjussade pappa på Ahlgrens slädar. Smakar egentligen samma som bilarna men upplevs ändå annorlunda tycker jag. Det är formen.