När jag var kanske 11 år, köpte jag en tuggummi-julkalender på Kärnan Godis i Östersund. Det kan ha varit så att jag köpte den på rea efter jul, jag minns inte riktigt. Men det var 24 riktigt bra tuggummi-konstellationer bakom luckorna. Det tristaste var väl när man fick sådana tuggummibollar som finns i automater, men det fanns också 50-örestuggummin: Jenka, Shake. Men det var förstås på den tiden då det fanns massor av sorter. Det kunde ju finnas hela väggar: Jenka, Shake, Funny, Cola, Chock, Dance, Shark, Turbo. Turbo hade en av de godaste smakerna jag någonsin haft i min mun. Jag får nästan ont i hjärtat när jag tänker på dem. De var lite svåra att hitta. På Tväråkiosken i Umeå fanns de, och dit brukade jag gå. Ibland skickade jag fram lillasyster att säga “10 turbo”. Det var på den tiden då kioskerna hade lucka och jag skämdes över att jag så ofta ville ha så många.

Idag har de här tuggummina blivit mindre, och i vissa fall till och med bytt smak. Dance minns jag som en ganska söt historia utan distinkt smak. Dance idag är rosa (då var det vitt) och smakar ungefär som en tuggummiboll ut automat. Jenka smakar samma som det gjorde, och Shake också. Men alla sorter har blivit mindre och har inte den där nedsänkta mitten som de en gång hade. Men mest påtagligt är att så många av dem försvunnit.

God jul från godisbloggen! Kolan som står på spisen just nu är snart klar. Här är receptet:

100 g smör, 1 dl ljus sirap, 3,5 dl socker, 2 dl grädde, 2-3 msk kakao, 1 msk vaniljsocker, 2 msk honung

Koka tills det är klart.
 

I förbifarten har Skipper pipe nämnts här på Godisbloggen, sjömanspipan som brukar finnas i kassan hos välsorterade kiosker. Där brukar vara ett ställ, med pipan, med Carletti-bananer, med Maritza och med Flipper. Kanske Krokofanter. Jag vill slå ett slag för pipan. Jag gillar dess detaljerade form, med rosa strössel som imiterar glöden. Den är dessutom rolig att äta eftersom den är gjord liksom i etapper som bjuder in till avbitning. Ungefär som Malacos cola-flaskor. Men även om jag gillar pipan kan man undra vem som köper den, liksom Carletti-bananer, Maritza och Flipper. Jag har aldrig själv köpt någon av sorterna, utom den på bilden. Min morfar har gett mig några pipor vid olika tillfällen, och en Carletti-banan, men det är så nära jag kommer.

I går var det videokväll. Filmen hyrdes på Hemmakväll i Skellefteå, tydligen en före detta Videoteket men med nytt koncept. Svart inredning och en uppdelning mellan vuxenfilm och ungdomsfilm och mellan de båda avdelningarna en vägg med smågodis, 8:90 och typiskt videobutikssortiment. Bra blandning och fräscht. Det som var värt att uppmärksammas i sammanhanget var avsaknaden av påsar och förekomsten av plastmuggar (small), och två storlekars pappbägare à la popcorn (medium och large). Och det var i dessa godiset skulle läggas. En fördel är att risken för pappersprassel elimineras, en nackdel att det är mycket svårt att få upp godisarna som läggs i först. Dessutom kändes plastmuggen som att den vore tyngre än en traditionell påse, och pappmuggarna lite fånigare än den etablerade påsen.

Konceptet påminde mig om när Ica Tallen på Tallåsvägen skulle sälja ut sitt Bugg-bestånd och myntade kampanjen “Bugg i mugg”. För fem kronor fick du så många Bugg du kunde pressa ner i en liten pappersmugg. Det planerades och trycktes ner tuggummin med våld. Jag tror 20 var något slags rekord. För övrigt är det synd att Bugg är borta.

En annan sak som kan vara bra att göra så här års är att bunkra upp med lite blandat smågodis så att det räcker över juldagarna. Dels vill man kanske inte vara ute och trängas på stan med de sista desperata julklappsköparna dagarna före julafton, och dels är öppettiderna under julhelgen sparsamt tilltagna. Så för att undvika en krissituation med total godistorka bör ett större inköp göras. Nog kan man argumentera att det bjuds på så mycket annat gott under julhelgen att godis är överflödigt, men just därför säger jag. Det är ett ätande utan ände under julen och det är sött och salt och syrligt och såsigt och sliskigt och alla möjliga smaker. Alltid äter man för mycket av något, låt säga salt, att man snabbt behöver matcha med sött. Och tvärtom. Och i kubik. Jag själv ska avlägga besök på Godishuset och Sega Råttan i Umeå, samt Karamellagret i Östersund före söndag.

Om nio dagar är det julafton och det börjar dra ihop sig till ett lite mer intensivt ätande av både godis och annat. Jag undrar just om julgodis verkligen kan kallas godis. Själv äter jag gärna knäck och chokladkola, men det känns nästan som att det är mer bakverk än godis. Det är i gränslandet däremellan, i limbo. Jag har hitills satt i mig en halvsats knäck helt själv och det ska kokas mer i helgen. I knäcken ska det vara lite kanel, men aldrig hackade mandlar eller nötter.

På Coop Forum var det idag en kvinna och en man som stod bakom mig i kassan, de köpte 27 askar Paradis. Kanske det skulle bli någon slags julgåva till personalen. Aladdin och Paradis har profilerat sig mot julen och profiterar nog rejält. Men efter att Marabou förbättrat det vill säga försämrat sortimentet i asken är det inget för mig. Fransk nougat eller inget! Och det är flera bra bitar som försvunnit därutöver, till förmån för nougater som smakar samma men heter olika, höstnougat till exempel. Vad definierar den?

Min prio är orange, saltlakrits, grön, sötlakrits, gul, röd. Jag börjar i röda änden och äter mig bort till orange. Men som Sara skriver är det alltid störst risk att få en majoritet röda.

Johan skriver i ett mejl:

“Bra blog! Kan inte godisbloggen ta upp det faktum att det i många kiosker fortfarande finns lakritspipor och sådana där chokladgodisar i guldpapper som innehåller punch. Vem är det egentligen som köper sådant godis? Det är ett stort mysterium. Angående Nickel så borde det finnas enorma mängder lagrade i det svenska försvarets mobförråd. När jag gjorde lumpen fick man alltid Nickel. Det verkade finnas hur mycket som helst.”

Det finns mycket rang, hierarkier och prioriteringar i godispåsar. Vilka sorter väljer jag bort, vilka sorter väljer jag, i vilken ordning äter jag mina sorter, vilka passar efter varandra, vilka är godast ensamma? Och så vidare. Till exempel tycker jag att den vita ahlgrensbilen är lite godare än de andra. Som god tvåa kommer den gröna och på tredje plats den rosa, som jag alltså börjar med. Jag är en Spara det bästa till sist. Sen finns Spelar ingen roll och Äta det godaste först.

I sin hemstad vill man gärna ha en godisfabrik om så bara för känslan att drömmen finns inom räckhåll. I Östersund fanns JämtGott. Varje år var där någon i klassen som fick göra sin prao där. Säkert var det inte så kul, det var en liten fabrik där det nog inte fanns alltför mycket att göra. Men vid slutet av dagen vankades lönen: en stor påse andrasortering. Precis som en sådan som gick att köpa utanför Starlanders på gågatan. Supersalt och supersurt i en tandgnisslande mix.

Det bästa som kommer från JämtGott nuförtiden är Dragsters, de supersalta och de supersura små racermynten i påsar om 65g. De sura måste man vara restriktiv med eftersom tänderna annars börjar gråta, men de salta är lätta att äta alla på en gång. Tack vare sitt racer-tema finns de ofta på bensinmacker runtom i landet. Och priset har varit detsamma i cirka femton år.

Här är dagens sämsta godis. En bit Reggae Party mix med artificiell vattenmelonsmak inköpt av Sara i smågodishyllan på Willy’s i Umeå. Hon tog en tugga och sen lämnade hon resten, sa att den var äcklig samt hade smittat ner alla andra godisar i påsen. Den halvätna biten lämnades till David som åt lite och dömde ut den med orden “Som lera utanpå, och kemikalier inuti.” Kvar blev det ni ser på bilden. Reggae Party Mix fanns i flera andra farliga färger och vi kan höja ett varningens finger för samtliga.

En ny kombination av smaker har nått min mun i form av Djúpur. Súkkuladihjupaður lakkris, chokladdoppad lakrits, en isländsk art av godis. Spontant tycker jag att kombinationen lakrits och choklad känns mer suspekt än trovärdig, men råvarorna verkar genuina, chokladen är lätt och luftig och ganska mild och saltlakritsen rak och enkel. I huvudet känns kombinationen ganska tokig, men i munnen fungerar det bra. Håkan säger att det finns choklad och lakrits i kombination i en av Panda-påsarna, men just den godisen har jag inte smakat.

Lakrisal är en originell favorit som saknar motstycke. Karamellkungen har i sitt sortiment ett försök till kopia, men den är inte i närheten av originalet vare sig i smak eller konsistens.
Lakrisal säljs i Norden och i Holland, som också är ett land som gillar saltlakrits. Här är en annan som gillar lakrisal.

I slutet av 1980-talet och framåt gjordes några varianter på Lakrisal. Svart lakrisal som var pepprig i smaken och hade en eldsprutande drake som ett slags maskot. Lakrisal mint med grön förpackning samt Lakrisal citrus i orange förpackning. Mint var ganska god, citrus däremot mer underlig och snarast äckelgod.

Appropå det här med att göra godis av drycker så önskar jag mig en godisvariant av Quilla Simplex, hostmedicinen alltså. Annars tar jag bara fler skedar av den än vad som rekommenderas.

Bensinstationen i Ånäset, mitt emellan Skellefteå och Umeå, ligger i framkant när det gäller godis. De var snabba på att ta in nya asken Salta Katten. I morse såg jag en ny produkt. Ahlgrens bilar jultillbehör: Ahlgrens julslädar. Limited edition. Bilformulan fast i utsirlad slädform. Roligt!

Igår kväll var jag på bio. Jag var lite godissugen, men inte på något stort eller så mycket. Då slog det mig: Nickel. Det hade varit perfekt med en liten 5-kronors eller 6-kronors Nickel. Helst gammeldags, men vanlig fruktNickel hade också fungerat. Vilken förlust för besökarna på svenska biografer att den är borta.

Enligt uppgift så slutade Nickel att tillverkas för tio år sedan. Men den här länken skulle kunna vara något för den som saknar gammeldags Nickel. Kanske är det rätt sort, även om den är i en annan förpackning.