Igår köpte jag en påse Pim-pim, en påse Djungelvrål och en ask Salta Katten för att känna mig lite mer hemma på det hotellrum i Skellefteå där jag bor denna vecka. Det fungerade mycket bra. Innan hade jag tagit några kolor från receptionsdisken. Silverinslagna gräddkolor med något slags julsmak, tack vare kryddningen. De var goda! Företagsgodis är alltför sällan det. Häromdagen, när jag fortfarande var hemma, fick jag två syrliga karameller från Hyresgästföreningens representant som knackade på min dörr. De smakade bara socker och trist. Vad är meningen en sådan gång? Avtrycket de lämnar är i slutändan negativt. Jag undrar förresten hur många godisar det är okej att ta när det står en skål på en disk, eller i en kassa. Visst är det samvetet som styr, men vad är artigast? Är det en eller två?

Cirka 1985 besöktes min familj av en vd från Ica Hakon i Borlänge. Han hette Ingmar och hade med sig två gigantiska strutar med godis. Han hade tyvärr fått för sig att vi var två barn i familjen och inte tre, och av varje godis fanns det alltså bara två. Det tog grymt lång tid att dela upp, det är inte den lättaste uppgiften att värdera godis och vara rättvis och samtidigt försöka bluffa till sig de sorter som är lite bättre. I dessa strutar fanns i alla fall tefat, och det är mitt starkaste minne av dem. Det och när jag köpte dem på Godiskungen härom dagen. Så de finns kvar, men vem köper dem? Eller är det möjligen samma lager som man tar ur nu som man tog ur 1985?

I det senaste inlägget nämndes några obskyra läsksorter från 1980-talet. Här är en godis som dök upp under samma tid. Ett tefat av pappersoblat med pulver inuti. Det finns fortfarande till försäljning i vissa kiosker och godisaffärer. Pulvret är gott, pappersoblaten runtom, som går att äta, är det inte. Det här är en godis som går in under kategorin mer rolig/konstig än god. Det finns en del sådana.

Diskussionen om huruvida läsk någonsin blivit godis och vice versa är intressant. Jag kan själv inte komma på en enda läsk som blivit godis. Snarast har väl godistillverkare försökt imitera en mer allmän smak av godis, där cola-smaken väl är det tydligaste exemplet.

Jag håller med om att minst en anställd på the Coca Cola Company borde kommit på idén att lansera Coca Cola godis, med tanke på att varumärket är så starkt. Det har dock funnits läsk som försökt imitera den mer allmänna smaken av godis. Kanske minns ni de onomatopoetiska och färgglada läskerna från 1980-talet: Flämt, Gulp, Vroom och Plonk.
-

Snigel undrar vilket godis som är världens vanligaste. Jag väljer att definiera det som den godissort som är mest spridd, och det tror jag spontant är något inom choklad förmodligen signerat ett multinationellt bolag. Jag tänker instinktivt Snickers. Smarties är också en artikel jag sett i olika länder. Vad tror ni?

Eftersom jag fortfarande befinner mig i Östersund fick det idag bli ett besök på Godiskungen på Prästgatan. Priset är 7:90 kr per hg och det finns många sorter att välja på. Men i jämförelse med Karamellagret är det trängre och mer rörigt. Känslan av butiken är också lite sunkig, oklart varför. Stort plus för ett stort och brett utbud av saltlakrits, för mig är det en kvalitetsmätare. En av anledningarna till att jag ogillar distributören Karamellkungen är att de är mycket dåliga på saltlakrits.

En av flera bra godisar som Godiskungen har är Marianne med kola inuti. När jag var liten hette den något annat, men jag minns inte vad. Jag tror att den med chokladapelsinfyllning hette AnnMari men vad mintvarianten hette är borta. Det var något med Mari det med, men inte BrittMarie. Är det någon annan som minns?

Eftersom vi haft Katt-asken uppe för diskussion tänkte jag att det vore roligt att se hur den som gjorde designen tänkte. Så här svarar Mikael Eriksson på Rithuset på frågan hur det kom sig att katten ser ut som den gör:

Uppdraget att göra om Salta katten kom ursprungligen från designbyrån Identityworks. Mitt uppdrag gällde endast själva figuren, typografi och övrig formgivning gjorde byrån (såsom oftast.)

Eftersom jag gillar gamla tablettaskar och sånt så ville jag försöka skapa
ett ganska klassiskt men ändå modernt utseende på den nya.
Jag jobbar ofta med ytterligheterna vad det gäller manér, antingen väldigt
realistiskt eller så väldigt grafiskt. I detta fallet föll det sig
självklart att det skulle bli stramt grafiskt.

Ett önskemål från byrån var också att den skulle vara identifierbar med den
gamla.
En annan fördel med det nya utseendet är att den är mera lättanvänd nu ,
både trycktekniskt och animeringsmässigt.
Den är även lätt att förnya med andra poser etc.

Det verkar vettigt. Mikael har gjort ett bra jobb. Den nya katten är fin, men det är känsligt det där med att förnya. Ibland tycks det råda en uppfattning inom företag att förnyelse alltid är lika med förbättring, tyvärr stämmer det inte alltid. Men jag förstår att katten gjordes om i och med att det skulle lanseras nya produkter i samma serie. Eller, det är vad jag tror. Men jag förstår inte riktigt texten “Katten är tillbaka”. För lilla svarta katten var ju aldrig borta!

Som en (godis) tablettmissbrukare är det fantastiskt kul att upptäcka Godisbloggen.
Jag tycker att det är uppörande hur man nu har förstört svenska klassiker som Salt Katten, Zoo och Fruxo. Det är som att ändra logotype på Coca Cola eller Mcdonalds..usch va tråkigt! Jag har själv kontaktat Cloetta och försökt få dem att ta tillbaka min tablettaskfavorit “Stora Trix”, (hårda lakrispastiller) men de har varit kallsinninga. Jag och några vänner funderar på att bilda en aktionsgrupp eller förening för at bevara våra favoriter. Snart tar de väl bort storstruten också… 

Martin Loogna

Tack för inlägget, Martin! Jag håller till fullo med. Och jag älskar dessutom Trix. De var som Tutti Frutti i formen och hade en smak som inte liknar någon annan. Min mamma brukade säga att när hon var liten tog hon gärna både Trix och Tutti Frutti samtidigt. Enda stället där jag någonsin hittat Trix är den lilla butiken Frukthörnan i Umeå som jag brukade besöka på sommarloven. Men det var nog i början av 1990-talet jag sist kunde köpa en ask. Så den här aktionsgruppen, om den blir verkligehet, den vill jag gärna vara med i!

Bläddrade återigen i boken Barndomens tablettaskar igår. Tablettasksutbudet har verkligen blivit sämre med åren. Det måste vara ägarkoncentrationen av godistillverkare som ligger bakom det bantade sortimentet. Jag tycker det mest känns sorgligt att titta på de utvalda askarna i boken. Kom tillbaka Zorro, Katten Måns, Gnutten, Salmiak, Trix, Smurf Lakrits, Knatte och ni andra. I godishyllan vill jag ha mångfald. Jag läste i en text om boken att författaren Martin Loogna har samlat 10 000 askar genom åren. Men i den samlingen måste finnas en massa dubletter. Undrar vad han gillar nya tolkningen av Salta Katten. Jag har kommit fram till att jag gillar den gamla bäst, den är så ruffig och skev på något vis, lite galen. Nya designen ska verka gammal, men det är ju den äldre som faktiskt är det!

Såg också att det ibland säljs gamla tablettaskar på tradera. Men hur sorgligt vore det inte att köpa en gammal favorit som är tom! Det vore mest att strö salt i såren tycker jag.

Den här veckan är Godisbloggen i Östersund och passar på att titta på utbudet här. Idag har det avlagts ett besök på Karamellagret, som ligger mitt i city på Biblioteksgatan 9. Prisläget på lösviktsgodiset är 6:90, med undantag för cirka sex sorter inklusive tyrkisk peber och blå fiskar som kostar 7:90. Sammantaget kan sägas att de har en bra blandning på sitt godis och ett hyfsat prisläge. Utbudet lämnar en del övrigt att önska men jag kan rekommendera ett besök vid tillfälle.

En initierad kommentar har kommit från Bergius som har testat Tyrkisk Peber Firewood. Det är alltså så den heter och inget annat, ursäkta misstaget nedan. Vid närmare eftertanke verkar det mer rimligt att döpa en lakritspåse efter en sprakande lägereld än efter en massiv skogsbrand. Det kanske kan bli en senare Tyrkisk-blandning, men då måste den ju verkligen bränna som eld i munnen! Fanns det förresten inte en variant av den klassiska hårda karamellen som var Superhot för några år sedan? Minns dessutom de hårda pulverfyllda stängerna, numera utbytta mot mjuka Tyrkisk Peber-stänger som inte alls smakar som de borde. Jag håller mig till den blå påsen, eller de blå klubborna. Håller också med om att mentollakrits har tagit en alltför stor och oförtjänt plats i lakritsdjungeln. Skärpning!

Konstigt att den kulturella influensen lördagsgodis satt sådana djupa spår i mig att jag forfarande varje lördagseftermiddag ser det som en självklarhet att köpa en påse lösgodis. Eller kanske inte konstigt, lördagsgodis har alltid varit en positiv sak i synnerhet genom hela barndomen. Och det är väl den lyckan och helgkänslan som jag strävar efter att uppleva igen. Och så är det ju så gott också!

Fazer fortsätter att utveckla sina framgångsrika produkter. Ytterligare en medlem i turkiska familjen Peppar har tillkommit enligt tips från Sara: Tyrkisk Peber Woodfire

De Syrliga tyrkisk peber i påse är mycket lyckade tycker jag, och finns att hitta på lösvikt hos välsorterade återförsäljare. I påse är de idag “utbytta” mot Tyrkisk Peber Bonfire som är en lite konstigare variant i sammanhanget. Lite som om Nickel gammeldags korsats med vanliga tyrkisk peber. Där finns gräddkola och salmiak-kuddar och någon slags mentollakrits. Sen finns påsen med mjuka tyrkisk peber i rombform bland annat, och små dragerade tyrkisk peber på lösvikt. Tyrkisk Peber Woodfire tycks vara ett slags dragerade pinnar, vi får återkomma till dem.

Titta, Tutti Frutti gjordes om i våras, nu kommer nya Salta katten också. Samtidigt som de tre Katt-påsarna lanseras: Salta katten, Söta katten, Vinterkatten. Jag har endast provat Salta katten, och hoppades att Fazer skulle ha letat upp det gamla receptet på katter i påse. De har funnits tidigare, i början av 1990-talet, tillsammans med Zorro i påse. Smaken på Zorro var för övrigt en av de bästa saltlakritssmakerna någonsin. Katterna i påse då, såg ut som Bubs katter på lösvikt gör nu, små ansikten inte olikt katten på omslaget till gamla asken. Nu är det tassar och de smakar helt okej, men inte alls lika bra som då.

Vilken är snyggast då?

Ont i halsen inatt. Frågan inställer sig då, är halstabletter endast godis i förklädnad?

Godistillverkarna utvecklar sina populära produkter. Fazers Dumleklubba blev en dag dumle-kola, först i den vanliga klassiska smaken sedan kom en rad olika, mint, lakrits, cola, äpple med mera. Dumle mint hette först Diamint innan den bytte namn och sen försvann. Dumleklubban är fortfarande nummer ett för mig, det är något med den där sega kolan. Kolan i Dumlekola har blivit för lös och för söt. Klubban har tyvärr också blivit sötare tycker jag, och dessutom har träpinnen bytts ut mot en träliknande i papp. Trist, men kanske mer miljövänligt. Nej tacka vet jag när morfar Rolf hade en prasslig påse med Dumleklubbor i kylskåpet på Backenvägen Men utvecklingen till Dumlekolan var ändå lyckad. Det måste nog ändå vara en av de populäraste “pappersgodisarna” i Sverige.

Zoo, Fruxo (som båda började sin bana i tablettask) och Djungelvrål har gjort en inverterad Dumle och kommit i klubbform. Fruxo och Djungelvrål är de bästa. Där har man lyckats hitta ungefär rätt smak, eller åtminstone gjort en bra tolkning. Zoo-klubban är god, men fortfarande är det så att Karamellpojkarnas blisterpack Tutti Frutti med syrliga karameller smakar mer Zoo-godisar än Zoo-klubban.

Nu har jag hört att Duo finns på Hemköp Mariahallen på Hornsgatan i Stockholm. I stor påse. De ska likna Bassett’s vågiga Winegum i formen, vilket också kan ses på MalacoLeafs hemsida.

Håller med Sara om att Duo känns intressant. Att mixa frukt och lakrits är en klassiker. Som till exempel i Fifty-fifty. Det finns dock en risk att smakerna smittar varandra med sin arom, Haribo har en sådan påse med minigodisar där allt smakar likadant . Vi får också se om MalacoLeaf vågat använda riktig saltlakrits. I mixade godisar/påsar brukar lakritsen ha en tendens att vara söt och svag. Den som provar får se. Jag kollade i ett par butiker i Umeå idag efter Duo men utan lycka.

MalacoLeaf har, som den uppmärksamme konsumenten konstaterat, relativt nyligt ändrat pås-storlekarna på sina klassiker Fruxo, Zoo, Pim pim, Brio et cetera från 100 g till 80 g. Även påsarna i Gott & Blandat-familjen byttes från 160 g till 220 g. Jag ser det förra som ett framsteg, det senare som en dålig idé. Jag är av princip emot storpack som uppmuntrar ett för stort konsumerande. Det gäller inom alla områden. Ekonomipack är bra för familjen men inte för ensamkonsumenten. Personligen kommer jag alltid att välja bort Gott & Blandat när jag är ensam.

Förminskningen av volymen i de små påsarna är däremot positiv så länge handlarna inte ser det som en möjlighet att bibehålla priserna och därmed öka vinstmarginalen på kundens bekostnad. Jag har tidigare saknat Djungelvrål i 50 grams-påsar, men inte längre.

På MalacoLeafs hemsida läser jag om två nya sorter bland 80 grams-påsarna: Duo och Bubbliz. Duo tycks vara Gott & Blandat med mixad lakrits och frukt (hoppas bara att inte MalacoLeaf drabbats av Fazer-sjukan som klonat bland annat Tutti Frutti till konstiga skepnader), Bubbliz är de blå och rosa fizzy flaskorna i miniformat. Ska bli spännande att prova Duo.

Här ska det bli godismania.